J5

[Klas Malmström]

Hej,

 

Har haft J5 ett tag nu och den verkar lovande.

 

Flera av scenariona ser intressanta ut. Bl.a. ett med rumäner och tyskar

mot ryssar ala "Beachhead at Ozereyka Bay".

 

Även ett partisan-scenario som ser intressant ut.

[Martin Svärd]

Håller med. J5, som jag ännu inte spelat än, ser hundra gånger bättre ut än J4 - som verkligen sög...

 

Tycker att både annual och journal dock har haft en bra profil genom åren. Ofta experimentscenarion som oftast är både bra och intressanta. J4 dock hade temat Carriers, som rent speltekniskt oftast används som den enhet som man helt offrar för att vinna momentum med andra truppslag, eller hindra fienden från att kunna routa bakåt. Just detta faktum att "känslan" i scenariot, inte stämmer med "känslan" för verkligheten - jag vet att jag är ute på tunn is - gör att J4 suger.

[Guest Guest]

Om man rent generellt får prata om carriers, och tillika halvbandvagnar, så är problemet att de historiskt mest användes för att transportera infanteri fram till fronten, skyddade från enstaka krypskyttar och spridda insatser av artilleri, som verkligen kan sinka infanteri till fots. Carriers var en mobil stödenhet, en HW-plutono på larvfötter.

 

I ASL sätt de in i strid och offras alltför lättvindigt. Är de för sårbra? Nä, tror inte det. Är de för bra i strid? Förmodligen inte. Är de för lite CVP? På 4 för carriers (tror jag, de har ju HS och inte crew) och 5+ för halvbandvagnarna är de fina och värdefulla enheter.

 

Problemet är att alltför många scenarion saknar CVP-gräns. Trupperna blir bara medlet, ett hus eller en korsning blir målet. Om så alla mina enheter förlorats vinner jag likväl om jag har en ensam HS som sprungit runt och sprayat "Joe was here" på 4 stenbyggnader

 

Därför kan sådana värdefulla maskiner som pansarbilar, halvbandvagnar och carriers godtyckligt offras till höger och vänster i de flesta scenarion. I sista rundan ser man ofta ett vansinnigt anfall där pansarvagnar kör rätt in i och parkeras i hus för att öpnna väg för de sista anfallsgruppernas desperata anstormning.

 

Med CVP-gräns i scenarion får enheter ett reellt värde.

Janusz

[Maglica]

Martin,

jag håller inte med, J4 innehåller en hel del kul scenarios. Den står sig

väl jämfört med J5. Även jag var tveksam till så många scenarion

med carriers, men å andra sidan har man ju nu fått tillfälle att

slipa till sina kunskaper på ämnet (inte för att det hjälp mig särskilt mycket).

 

Dessutom finns det ju en del udda saker från Sydostasien men. Kul!

 

Hälsningar,

Robert

[Martin Svärd]

Janusz: kunde inte formulera mig bättre. Det är i sig inte fel på Carriers, det är de som designar scenarion som måste axla ansvaret att känslan i scenariot blir rätt. En SSR som börjar bli vanligare, och som jag också använder när jag gör scenarion med transportfordon i, är att dessa automatiskt blir "recallade" när de inte längre har passagerare. En sån SSR fungerar likt en CVP-gräns som du nämner.

 

Robert: Du kanske har rätt... Jag har bara spelat några få av dom, men när jag spelade J66 - Sound Retreat , förlorade jag nästan hoppet för övriga journalen.

 

Dessutom var alldeles för många scenarion som var pyttesmå alldeles för många. Det är helt ok att några scenarion är pyttiga, men om övervägande delen av alla 12 scenarion i tidningen är det, är det lite för ensidigt. Dessutom är min subjektiva åsikt att många av scenarionamnen är dåliga och fantasilösa... "Tomforce, Tired and Unsupported, Just an illusion". Tacka vet jag "Silent Death, The Mius trap eller Paole Zion"!

 

För mig är hela andra världskriget intressant att spela. Jag tycker att det är lika kul att spela 1939 Polacker mot Tyskar med Panzer ettor, som Maj 1945 med Josef Stalinvagnar mötande Jagdtigrar... J4 har övervägande 44-45 scenarion vilket också gjorde mig sné.

 

Inte heller har några turneringar premierat J4... Istället har tex. Scandinavian open tagit fram nästan bara third part i sitt scenarioutval. Inte heller på ROAR har J4 slagit som andra journal eller annual. Det är nästan så att Scwerepunkt nu är populärare.

 

Men men... Du har nog rätt i alla fall. J4 är nog trots allt bättre än vid första anblicken... J76 - Ultimate Treachery och de andra sydostasiatiska scenariona är ett utmärkt och udda tillägg till scenariosamlingen, och man ska nog vara lite försiktigare i sina kommentarer innan man spelat alla. (har också spelat J67 The Lawless Road)

[Klas Malmström]

Tycker personligen det är lite svårt att bedömma vilkan av Journalerna

som är "bättre" än någon annan.

 

J3 och J4 hade ju ett tema (Norge och Carriers). J3 var dock ganska

mycket fetare är J4 så det var inte norge-scenarion i överkant.

 

Dock tycket inte jag artiklarna om Norge-kampanjen var speciellt

intressant, men sådant är ju högst personligt.

 

Annars tycker jag teman är ok för en Journal, dock kanske inte varje

gång och J5 är ju mera "all-around".

 

Scenario-analysen i J5 om "Water Foul" tyckte jag var intressant

eftersom jag har spelat det scenarion, vilket jag rekommenderar

andra att spela - coolt scenario som spelas endast på overlays.

[Tinmon]

Problemet är att alltför många scenarion saknar CVP-gräns. Trupperna blir bara medlet, ett hus eller en korsning blir målet. Om så alla mina enheter förlorats vinner jag likväl om jag har en ensam HS som sprungit runt och sprayat "Joe was here" på 4 stenbyggnader

 

Därför kan sådana värdefulla maskiner som pansarbilar, halvbandvagnar och carriers godtyckligt offras till höger och vänster i de flesta scenarion. I sista rundan ser man ofta ett vansinnigt anfall där pansarvagnar kör rätt in i och parkeras i hus för att öpnna väg för de sista anfallsgruppernas desperata anstormning.

 

Med CVP-gräns i scenarion får enheter ett reellt värde.

Janusz

Det lättaste sättet att nå lite realism när det gäller bevarandet av styrkorna måste väl vara att spela ett CG

 

Som du säger ligger det på konstruktionen av scenariot, å andra sidan bör man ju inte skriva ihop ett scenario där SSR och VC fyller hela baksidan...

 

När vi pratar realism så ska man väl dessutom lämna utrymme för den krativitet och det lärande/utveckling som ändå fanns på alla slagfält även om den såg lite olika ut beroende på nationell doktrin, utbildning etc.

 

Som en fotnot kan man ju tillägga att det kan vara rätt kul med en heroisk HS som hindrar att en överlägsen fiende inte lyckas vinna. Det är ju den spänningen som gör att man (nästan) aldrig ska ge upp innan den sista tärningen är kastad, i alla fall inte innan det är fysiskt omöjligt att vinna. Hade ett scenario där jag fick jättepisk men där jag nästan lyckades springa igenom anfallsvågen med en kinesisk HS för att ta kontrollen över lite byggnader. Gick nästan, hade varit intressant att se vad som hänt om han inte pinnat... (hade väl en chans på tusen att lyckas gissar jag lite optimistiskt).

 

- Håkan